Kemiska analysresultat
Här hittar du de vanligaste analysresultaten.
Turbiditet (Grumlighet) |
Turbiditeten kan utgöras av synliga partiklar eller opalescens, dvs. mycket små partiklar som ger vattnet en viss “mjölkighet”. Orsaken till ett vattens grumlighet är i de flesta fall järnföroreningar eller lera. Grumligheten kan tyda på att brunnen är otät. Turbiditeten bör vara lägre än 3 FNU.
|
Alkalinitet (HCO3) |
Alkalinitet är ett mått på vattnets buffrande förmåga och har tillsammans med pH och hårdhet betydelse för vattnets metallangripande egenskaper. Ju högre alkalinitet desto större är vattnets förmåga att stå emot försurning
|
pH (Vätejonkoncentrationen) |
pH-värdet visar balansen mellan vattnets sura och alkaliska beståndsdelar. pH-värdet ligger i allmänhet mellan 5 och 8. Värden under 7 kan innebära risk för korrosionsskador på rörledningar av metall. Låga pH-värden ökar risken för utlösning av metaller ur ledningssystemet. Det är därför viktigt att spola ur ledningarna på morgonen när vattnet stått stilla under natten. pH-värdet bör ligga inom intervallet 7,5 – 9,0.
|
Konduktivitet
|
Konduktiviteten är ett mått på vattnets elektriska ledningsförmåga och stiger med ökad salthalt. Ledningsförmågan är i regel mindre än 100 mS/m.
|
Koppar (Cu) |
Förhöjda halter kan förekomma beroende på utlösning ur ledningar och har ofta samband med lågt pH. Koppar halten bör vara lägre än 0,20 mg/l efter ordentlig spolning. Koppar kan orsaka gröna utfällningar i sanitetsporslin, och ibland ge håret en grön ton. Höga halter av koppar kan ha hälsovådliga effekter. För att undvika koppar är det viktigt att spola ur vattnet som varit stillastående i ledningar längre tid.
|
Nitrit (NO2) |
Turbiditeten kan utgöras av synliga partiklar eller opalescens, dvs. mycket små partiklar som ger vattnet en viss “mjölkighet”. Orsaken till ett vattens grumlighet är i de flesta fall järnföroreningar eller lera. Grumligheten kan tyda på att brunnen är otät. Turbiditeten bör vara lägre än 3 FNU.
|
Ammonium (NH4) |
Förhöjd halt kan tyda på förorening från avloppsvatten eller liknande. Förhöjda halter förekommer också naturligt med mycket järn eller humus. Halter på 0,5 mg/l eller mer anses anmärkningsvärda.
|
Klorid (Cl) |
Kloridhalter på 100 mg/l eller mer, kan påskynda korrosionsangrepp. Halter på 300 mg/l eller mer, kan ge salt smak. Höga kloridhalter förekommer vid intrång av saltvatten.
|
Lukt |
Ett vattens lukt har ofta naturliga orsaker t.ex. jord, mossa, lera eller sjövatten. Järnförekomst kan ge upphov till lukt som vid höga halter ibland blir direkt mot bjudande och brukar liknas vid lukten från rotfrukter eller stall. Ett vanligt problem är förekomst av svavelväte som har en lukt liknande den från ruttna ägg.
|
Färgtal |
Ett vattens färg orsakas vanligen av multnande växtdelar (humus-ämnen) eller av järnförekomst. Färgat vatten innebär ingen hälsorisk men ger det ett mindre tilltalande utseende. Färgtalet bör helst vara under 30 mg/l Pt.
|
Kemisk syreförbrukning (CODMn)
|
Är ett mått på vattnets halt av organiska ämnen vilka oftast består av multnande växtdelar, d.v.s. humus. Dessa ämnen kan påverka färg, lukt och smak. Hög halt kan tyda på att brunnen påverkas av ytvatten eller föroreningar. Bör vara mindre än 8 mg/l O2.
|
Radon (Rn) |
Radon utgör troligen en större hälsorisk än man tidigare antagit. Om halten överstiger 1000 Bq/l betyder det att vattnet är otjänligt och bör då ej användas till dryck eller livsmedelshantering. Störst risk för hälsoeffekter är vid inandning av radonhaltig luft, t.ex. vid duschning.
|
Fluorid (F) |
Fluoridhalter mellan 0,8 – 1,2 mg/l anses ha kariesförebyggande effekt. Högre fluoridhalter innebär risk för missfärgning av tandemalj. Vatten med fluoridhalt på 6 mg/l eller mer är otjänligt, och bör ej användas till dryck eller livsmedelshantering.
|
Aluminium (Al) |
Aluminium kan lösas ut ur marken vid låga pH. Förhöjda halter kan förekomma i slam i nyborrade brunnar. Normalt ligger aluminiumhalten under 0,2 mg/l. Halter på 0,5 mg/l eller mer är anmärkningsvärda.
|
Fosfat (PO4) |
Fosfathalter på 0,6 mg/l eller mer, kan tyda på förorening från avlopp eller gödsling. Höga fosfat-halter kan också ha naturligt, geologiskt ursprung.
|
Järn (Fe) |
Järn finns ofta i grundvatten och kan ge upphov till utfällningar, missfärgningar och smak. Järnhalten bör vara under 0,50 mg/l men problem kan uppstå både vid lägre eller först vid högre halter. Före-komst av järn medför normalt ingen hälsorisk.
|
Natrium (Na) |
Höga halter kan tyda på påverkan från saltvatten. Halter på 100 mg/l eller mer, är anmärkningsvärda. Halter på 200 mg/l eller mer, är det även risk för smakförändringar.
|
Mangan (Mn) |
Mangan finns också ofta i grundvatten. Det ger i huvudsak samma problem som järn. Manganhalten bör helst vara lägre än 0,30 mg/l.
|
Sulfat (SO4) |
Sulfathalter på 100 mg/l eller mer, kan påskynda korrosionsangrepp. Vid halter på 250 mg/l eller mer, kan ge smakförändringar och övergående diarré hos känsliga barn.
|
Vill du veta mer om kemiska ämnen i vatten